Bahman Armiti 

Irans sekellånga kamp:

Mellan modernisering, tradition och drömmen om en sekulär stat

Sammanfattning:

Texten ger en historisk överblick av Irans turbulenta 1900- och 2000-tal, med fokus på den ständiga dragkampen mellan konservativa religiösa krafter och moderna, sekulära strömningar. Genom att spåra rötterna till den konstitutionella revolutionen 1905 belyses hur landets geopolitiska betydelse – främst genom oljan – och upprepade utländska interventioner har format dess öde.

Artikeln kontrasterar Pahlavi-dynastins snabba, toppstyrda modernisering mot den islamiska revolutionens reaktionära vändning 1979. Genom att analysera ekonomiska misslyckanden, bristen på tydliga islamiska ekonomiska modeller och det växande motståndet i form av den ”gröna rörelsen” och ”Kvinna, liv, frihet”-protesterna, landar texten i dagens Iran. Slutsatsen pekar på ett land i djup ekonomisk kris där en stor del av befolkningen nu kräver en återgång till en sekulär rättsstat och personlig frihet.

 

Konflikt mellan konservativa och moderna i Iran

Iran under det senaste årtiondet har varit i flera konflikter. Dessa konflikter har sina rötter i Irans konstitutionella revolution 1905–1911. Denna revolution var det första steget för att modernisera och sekularisera landet och samtidigt begränsa kungens makt, införa lag och ordning samt begränsa prästerskapets makt.

Krig mellan Ryssland och Iran
Innan krigen mellan Iran och Ryssland påbörjades på 1800-talet var det ständiga krig mellan Iran och Osmanska imperiet under de senaste 400 åren. Men Ryssland, det nya imperium som under Peter den store expanderade sina gränser till Kaspiska havet, hade territoriella ambitioner. De ville försvara den kristna befolkningen i Kaukasien. Dessa områden var tidigare delvis under persisk kontroll.

Under 1804–1813 pågick det första storkriget mellan Persien och Ryssland. Persien förlorade kriget kolossalt och tvingades att skriva under Gulistanfördraget. Det innebar att hela Kaukasiens territorium (nuvarande Georgien, Azerbajdzjan och delar av Armenien) gavs till Ryssland.

Nästa krig påbörjades under 1826–1828. Prästerskapet i Iran utfärdade en jihadfatwa för att återta de förlorade territorierna och befria muslimska bröder från det kristna imperiet. De själva var bland den iranska armén och ville kriga mot kristna, men när kriget började på allvar flydde de alla slagfältet. Det sista stora rysk-persiska kriget avslutades med Turkmantjajfördraget. Iran förlorade Kaukasien-territoriet helt och nuvarande Turkmenistan till Ryssland. De gränserna gäller fortfarande.

Kulturella och ekonomiska konsekvenser
Utkomsten av kriget orsakade stora förluster för Irans statsekonomi som baserades på inkomster från jordbruk och skatt från handelsmän. Dessa områdens ekonomi var jordbruksbaserad och var en handelsväg för handelsmännen till Europa och Ryssland, och var en stor inkomstkälla för staten.

Befolkningen i dessa områden var delvis etniskt turkisktalande, liksom azerbajdzjaner och turkmener. Det orsakade att den azerbajdzjansk-talande folkgruppen blev en minoritet i landet. Samtidigt minskade tilltron till shiaprästerskapet i landet, som var drivkraften för det andra kriget med katastrofalt resultat för landet. Under den tiden uppkom och spreds en uppfattning, ”hat mot de koloniala makterna”, speciellt mot ”Ryssland och England”. Den känslan existerar fortfarande och folk är mycket skeptiskt till utomståendes inblandning i landet interna affär.

Även Abbas Mirza, som var son till kungen och krigsmaktens överbefälhavare, var ursinnig efter förlusten och sökte svaret. Hans fråga var: ”Varför är de europeiska arméerna överlägsna och finns det en anledning till att vi har blivit försummade?” Detta blev också elitens förundran.

Bahá'í-trons uppkomst
Staten gick mot en finansiell kollaps under Nassir al-din Shah (1831–1896). Detta minskade folkets tillit till statens förmåga att fullgöra sina plikter gentemot folket. Förlusten av dessa områden orsakade uppror bland folket. Folket krävde reformer för att stabilisera landets ekonomi i dessa vågor av missnöje, misskötsel av landets ekonomi och framtidens mörka, hotfulla moln som tornade upp sig för landet.

I början av hans regenttid började bahá'í-tron få fäste bland olika delar av samhället. Bahá'í-tron startades i Shiraz år 1844 av Bahaullah. Bahá'í-tron var ett svar mot shiaprästerskapet som med en jihadfatwa startade det andra kriget mot Ryssland utan att förnya landets krigsmakt. Bahaullah förklarade att han är den som Koranen gav löfte om att en räddare ska tillkomma. Nassir al-din Shah hade i början en positiv inställning gentemot dem. Men landets religiösa och konservativa krafter pressade shahen att ändra sin inställning. Påföljden blev att över 20 000 bahá'í-troende massakrerades i landet och Bahaullah själv avrättades i Tabriz år 1850.

Den persiska tobaksprotesten
Iranierna hade förlorat stora landområden till britterna år 1857. Kriget kallades det anglo-persiska kriget (1856–1857). Iran ville behålla det strategiska landområdet i Herat i nuvarande Afghanistan, men britterna invaderade södra Iran vid Persiska viken. Landet blev tvunget att ge det till britterna. Ännu en förödmjukelse för landet som blev styckat mellan supermakterna Osmanska riket, Ryssland och Storbritannien.

Tobaksupproret i Iran startade år 1891. Nassir al-din Shah insåg att landet behövde mer finansiella inkomster och han sålde tobaksrättigheter till ett engelskt företag år 1890. Detta företag fick rättigheter för produktion, försäljning, export och import av all tobak i Iran.

Nassir al-din Shah tvingades upphäva koncessionen i början av 1892. Protesterna växte till en nationell bojkott efter att en religiös fatwa (religiöst påbud) mot tobaksanvändning utfärdades av ayatolla Mirza Hassan Shirazi i december 1891. Landet betalade även skadestånd till företaget.

Konstitutionell revolution
När Nassir al-din Shah mördades den 1 maj 1896 av en revoltör som inspirerades av exiliranier, uppstod ett stort maktvakuum. Hans son Mozaffar al-din Shah satt på tronen. Han var en svag person och ständigt sjuk.

Den konstitutionella revolutionen i Iran inleddes hösten 1905 och pågick fram till omkring 1911. Revolutionen inleddes när staten bestraffade några handelsmän i Teheran. Det blev protester i Teheran och shahen accepterade att folket bildade ett parlament år 1906. I det första parlamentet antogs en författning. Denna hade som avsikt att begränsa enväldesstyrningen.

Direkt efter det dog shahen, och hans son Mohammad Ali Shah, som var rysk-vänlig, motsatte sig den parlamentariska ordningen. Ett inbördeskrig mellan shahens trupper med stöd från Ryssland och landets befolkning startades. Till slut besegrade de folkliga styrkorna den konservativa armén och shahen tvingades fly till Ryssland, där han senare dog.

I den revolutionen fanns två grupper som krigade mot varandra: den första gruppen var progressiva och västorienterade styrkor. De ville framför allt ha ”lag och ordning” och en central regering med en nationell armé. De krävde utbildning för alla. Storbritannien hade en vänlig inställning till den gruppen.

Den andra gruppen var konservativ och ville bevara Qajar-dynastin samt islam och sharia som grundval för lagstiftningen. De hade Rysslands stöd.

Inom de båda grupperna fanns små fraktioner som ville införa republikstyre. De hade under Pahlavi-regentens tid samlats i många olika politiska partier. En lärdom från den tiden var att intellektuella med stöd eller med hjälp av prästerskapet kan störta systemet, och det samarbetet upprepade sig flera gånger och hade stora konsekvenser för landet.

Statskuppen 1921
Mellan åren 1911–1921 var Iran centrum för tre supermakters maktdemonstrationer under första världskriget, trots att landet var neutralt. Olika delar av landet ockuperades av dessa arméer. Samtidigt ändrade upptäckten av råolja i Iran år 1908 landets betydelse. Alla ville ha oljan till sin krigsmakt och industri. Fossilbränslen skapade nya tider i världen; båtar, bilar, flygplan och elektricitet drevs med olja.

Den konstitutionella revolutionen kunde inte ge landet en stark centralmakt. Konflikten mellan olika etniska grupper och kraftmätningen mellan de konservativa och moderna krafterna skapade ett maktvakuum. Samtidigt ändrade uppkomsten av en kommunistisk stat i Ryssland dagordningen i Mellanöstern. England och väst önskade sig en stark centralmakt i Iran som kunde stå emot kommunismens expansion.

Då kontaktade en ung och ambitiös journalist, Sayyid Zia al-Din Tabatabaʾi, Reza Khan som var en energisk befälhavare inom de väpnade Qazaq-styrkorna. De tog Teheran den 21 februari 1921. Tabatabaʾi blev premiärminister och Reza Khan blev överbefälhavare. Reza Khan kunde snabbt lugna ner landet med stor kraft och ibland med brutala metoder.

Irans Napoleon
Parlamentet och folket ville sätta punkt för Qajar-dynastin som ansågs inkompetent och korrupt. Reza Khan tog hela makten ensam med folkets välsignelse. I början ville han bli president, likt Mustafa Kemal Atatürk i Turkiet, men prästerskapet och flera intellektuella insisterade på att han skulle bli landets kung och följa historien.

Han blev kung och avsatte Ahmad Shah, den sista Qajar-kungen, och skickade honom till Europa. Reza Khan ändrade sitt namn till Pahlavi och inledde Pahlavi-dynastin år 1925. Under 16 år hade han absolut makt i landet och med järnhand omvandlade han landet till en modern stat. Han införde obligatorisk utbildning för ungdomar, byggde flera fabriker, skickade ungdomar till Europa för att studera modern vetenskap, inledde ett rättssystem utan prästerskapet, grundade det första universitetet, gav kvinnor rätt till arbete och skapade en nationell armé.

Vid utbrottet av andra världskriget, och på grund av Irans strategiska placering för att hjälpa Sovjet i kriget mot Hitler samt behovet av olja för att fortsätta kriget, ockuperades Iran av brittiska och ryska trupper i augusti 1941. England avsatte Reza Shah och skickade honom i exil till Sydafrika. Där dog han år 1944. En del av de intellektuella och prästerskapet kallar Reza Shahs maktövertagande för en svart period i Irans historia och kallade honom för ”Storbritanniens marionettregim.”

Mohammad Reza Pahlavi
Hans unge son Mohammad Reza Pahlavi sattes på tronen år 1941. Det var ockupationsmakterna som bestämde; landets resurser skickades till Sovjet och oljan till den brittiska krigsmakten.

Efter kriget vägrade sovjetiska styrkor att lämna landet och försökte skapa utbrytarrepubliker inom landet, de azerbajdzjanska och kurdiska republikerna. Efter USA:s hot om att attackera de sovjetiska styrkorna drog Stalin ut sina trupper ur landet. Med hjälp från USA kunde shahen besegra de två delrepublikerna och ena landet.

Nationalisering av oljan
Efter kriget uppkom ett maktvakuum i landet och Mohammad Mossadegh blev premiärminister. Han var ledare för ”Nationella fronten”. Under hans regeringstid nationaliserades den iranska oljan. Det var inte enbart han som ville göra det; alla statsmän hade försökt införa det innan han tog makten. De var medvetna om att majoriteten av befolkningen ville ha det. England sågs som folkets största fiende.

Men under kalla krigets tid var Mossadegh inte beredvillig att samarbeta med väst. Det blev avgörande för hans regering. USA och England bestämde sig för att avsätta honom. Vid den tiden var Irans kommunistparti ”Tudeh-partiet” mycket framgångsrikt. Det skrämde västmakterna. Irans olja bojkottades och hamnar vid Persiska viken omringades av Storbritannien som hotade att invadera landet igen. Samtidigt uppmanade USA England att acceptera att oljevinsten delades 50–50 med Iran, på samma sätt som USA kommit överens med de arabiska oljeproducenterna, men England vägrade gå med på det.

Shahens anhängare, under arméchefen Zahedi, avsatte honom i en militärkupp i augusti 1953. Shahens anhängare menar att det var ett folkligt uppror mot Mossadeghs ekonomi och sociala program. Mossadegh blev isolerad och ayatolla Kashani, den högsta religiösa ledaren, lämnade honom och anslöt sig till shahens sida. Landets ekonomi var nära kollaps och den finansiella situationen blev allt svårare. Det råder en viss konsensus om att det som hände i augusti 1953 är ett avgörande ögonblick, inte bara i Irans historia utan även i relationerna mellan USA och Iran i framtiden. Det blåste upp en stark anti-väst-retorik bland intellektuella och prästerskapet. Mossadeghs anhängare kallar det fortfarande för en amerikansk kupp och shahen för en amerikansk marionett regim.

Socialt kontrakt
Under shahens regeringstid fortsatte han sin fars arbete. Med hjälp av oljeinkomsterna växte en urban och sekulär medelklass fram. Utbildning blev obligatorisk för alla barn. Kvinnor fick många rättigheter. Landets industri växte snabbt. Den iranska armén hade de bästa vapen som fanns tillgängliga på marknaden.

Samtidigt varnade många forskare honom för konsekvenserna av den snabba moderniseringen och sekulariseringen av landet. Shahen var ovillig att lyssna på varningar och ville fortsätta på den inslagna vägen. Urbaniseringen växte lavinartat; Teheran tog emot den största tillströmningen av landsbygdsmigranter, med en befolkningstillväxt från 1,5 miljoner 1953 till mer än 5,5 miljoner 1979. De flesta av dem deltog inte aktivt i det moderna samhället och utgjorde basen för den islamiska revolutionen.

De flesta i den nya generationen, som utbildades tack vare shahens politik, krävde snabba politiska förändringar – något som inte stöddes av traditionella delar av samhället. Kvinnors rättigheter ökade dock avsevärt.

Antikonstitutionella idéer
När shahen började reformera jordägarsamhället blev de konservativa rasande. Flera av de stora prästerna och jordägarna motsatte sig detta. I början kunde polisen kontrollera det, men då Khomeini började med sin aggressiva retorik samlades alla runt honom. Han var emot kvinnors rösträtt och utbildning, religiös jämlikhet och framför allt samarbetet med USA.

Han hade idén om ”Velayate Faqieh” eller ”den högste religiösa ledaren”. I den han hur en teokrati stat ska bildas under ”Velayate Faqieh” för att leda befolkningen till den sanna vägen. Man menade att ”Den islamiska staten är regeringen av den gudomliga lagen, och dess lagar kan varken bytas eller ändras, inte heller ifrågasättas." Det är Augustinus (354–430) idé som i sin bok Guds stad (civitas Dei) förklarar ”Guds stad existerar till dess som ett osynligt samfund som successivt utvidgas och vars medborgare motiveras av kärleken till Gud. Motsatsen är den världsliga staden (civitas terrena) bestående av de som drivs av egenkärlek.”

Han motiverade sin aggressiva retorik med uppkomsten av staten Israel och beskyllde västländer för den. Han var också emot att bahá'í-troende deltog i samhället. Ayatolla Khomeini arresterades och sändes i exil till Irak.

Islam genom marxism
När 1970-talet inleddes med enorma oljepengar och snabb urbanisering, fångade Ali Shariati – en ung man som utbildat sig till sociolog i Frankrike – studenternas uppmärksamhet, då det traditionella prästerskapet inte kunde hitta ett gemensamt språk med dem. Han påverkades starkt av antikolonialismen och 1968-rörelsen i Frankrike, och hans förebild var den svarte författaren och psykiatern Frantz Fanon. Fanon menade att rasism och avhumanisering, ständigt riktad mot svarta människor, orsakade känslor av underlägsenhet. Denna avhumanisering hindrade svarta människor från att fullt ut assimilera sig i det vita samhället och nå en fullvärdig personlighet.

Ali Shariati använde hans idéer för att förklara den nya moderna världen genom shiitisk islamisk historia för vilsekomna ungdomar som hade svårt med det moderna samhället. Han ville rädda shiismen från dess ignorans.

Han beskrev shiitron som två skilda världar. Den ”svarta shiismen”, som ständigt grät över imam Husseins martyrdöd i Karbala, hade stängt sina ögon mot omvärlden. Shariati sade att safaviderna – den persiska dynasti som styrde Iran från 1501 till mitten av 1700-talet – grundade den för att få folket att ignorera sin tro och omvandla den till enbart religiösa ceremonier.

Den andra var ”röd shiism”, som till skillnad från den svarta ville delta i världen och förbättra den. Den ville skapa rättvisa och befria folket som levde under kolonialism och korrupta politiker. I den röda shiismen var martyrskapet det yttersta målet, och Che Guevara sågs som en återfödelse av imam Husseins gärningar. Den föreställningen kom från Mircea Eliade, en framstående rumänsk religionshistoriker. Han menade att syftet med varje religiös ceremoni är att deltagaren förenas med det gudomliga. Ali Shariati uppmanade sina åhörare att följa det exemplet, acceptera martyrskapet och förneka förtrycket. Han kallades ”den islamiska revolutionens lärare” och ayatolla Khomeini dess ledare.

Antirevolution 1978 
Irans ekonomi var stabil, men under 1975 minskade takten. Shahen avsatte premiärminister Hoveyda och ersatte honom med Jamshid Amouzegar. Den nye premiärministern var ekonom och teknokrat som började ändra den finansiella och ekonomiska riktningen för att sätta fart på ekonomin. Shahen var cancersjuk och ingen, inte ens han själv, visste om det. Samtidigt lyssnade shahen, med oljeinkomsterna strömmande till landet, inte på sina rådgivare och varje kritik mot situationen bemöttes med hårdhandskar.

I samma veva dog ayatolla Khomeinis äldre son i en hjärtattack i Irak. Samtidigt ändrades den politiska atmosfären i USA. Jimmy Carter blev president; han hade ingen utrikespolitisk erfarenhet, vilket innebar att shahen förlorade sin bäste vän i Vita huset. Carter krävde att Iran skulle förbättra sitt politiska klimat och respektera de mänskliga rättigheterna.

De krafter som ville ha reformer, och som delvis var republikaner eller fortfarande trogna konstitutionella idéer, samlades och krävde förändring. De ville att shahen skulle påbörja en öppning i det begränsade politiska livet.

Enligt shiitisk tradition samlades folk i moskéer, framför allt i städerna Qom och Tabriz, för att hedra ayatolla Khomeinis sons fyrtionde dag efter dödsfallet. Under dessa ceremonier krävde deltagarna reformer. Ayatolla Khomeini blev ledare för de som var emot shahens modernism och sekularism. Han och de flesta på gatorna krävde att ”islam och sharia” skulle bli grunden för lagstiftningen och ett ”islamiskt styre” enligt traditionen. Detta var samma krav som de konservativa hade haft under den konstitutionella revolutionen 1905–1911.

Islamiskt styre i Iran
Ayatolla Khomeini valde i början Mehdi Bazargan (1907–1995) till sin premiärminister. Han var religiös men samtidigt modern och socialdemokrat. Men maktkampen mellan hans och ministrarnas moderna tänkande och ayatolla Khomeinis och det radikala prästerskapets önskningar slutade med hans avgång.

Ayatolla Khomeini gav sitt stöd till de religiösa studenter som ockuperade den amerikanska ambassaden och tog medarbetarna som gisslan. Det startade prästernas maktövertagande i landet. Han ville införa stränga islamiska lagar, men de flesta i städerna var emot det. Samtidigt inleddes en tid då man ville exportera den islamiska revolutionen till andra länder, framför allt där det fanns shiiter. Detta ledde till ett åtta år långt krig mellan Iran och Irak. Båda ländernas ekonomier förstördes och nära en miljon människor dödades eller sårades. Samtidigt blev Iran ett centrum för grupper med en ”antiimperialistisk” och ”antiisraelisk” agenda.

Islamisk ekonomi
När revolutionen 1978 påbörjades ville ayatolla Khomeini införa en islamisk ekonomi i landet. Men frågan är fortfarande aktuell: ”Vad är en islamisk ekonomiordning?”

När islam uppkom krigade Muhammed och hans anhängare för att besegra andra. Under hans tid levde hans följare i en svår ekonomisk situation. De lyckades, och islam blev en faktor mellan två imperier: det persiska under zoroastrismen och Bysans under kristet styre. Islam besegrade dem och blev själv ett imperium. Man gjorde som alla andra imperier gjort tidigare och senare: tog skatt av jordägare och handelsmän samt förde ständiga krig mot grannar för att utöka skattebasen.

När industrialismen påbörjades och den moderna världen växte fram hade de islamiska tänkarna svårt att visa upp en motsvarande plan. Modern ekonomi baseras inte på jordägande utan på tillverkningsindustri och finanssektorns roll i utvecklingen.

Khomeini hade ingen plan för att ta hand om ekonomin, eftersom islam inte hade det. Islam är en religion som kallar sina anhängare att tro på en Gud och leva i sanning enligt islamiska texter. Vi har inte erfarit en islamiskt baserad ekonomi; många länder påstår att de styrs efter islamiska lagar, men vilka dessa lagar är skiljer sig från plats till plats.

Ett annat problem som har existerat inom islamiska länder, speciellt i Mellanöstern, är att äganderätten existerar på få platser. De som brukar jorden har ofta inte dokumentation eller äganderätt. Marken anses vara kalifens eller kungens egendom. Detta har en historisk orsak; Mellanöstern förändrades när araberna tog över regionen på 700-talet. De var ett klanfolk där allting stod under klanledaren som delade ut resurser till medlemmarna. I den moderna världen är privat egendom grunden för framsteg och välstånd.

Ett annat problem är rättssystemet inom islam; enligt vissa tolkningar kan en man som dödar en annan gå fri om han betalar ”blodspris” till personens familj. Det gör att de med finansiella möjligheter kan betala sig fria medan de utan medel straffas, ibland genom offentlig piskning eller amputation. Dessa straff förekommer i Iran. Under de 47 åren efter revolutionen har nära 40 personer förlorat sin hand som straff. Detta har inte minskat kriminaliteten i landet.

Revolution mot antirevolution
När resultatet i presidentvalet 2009 meddelades marscherade miljontals iranier på gatorna i den ”gröna rörelsen” och krävde omräkning. Mir-Hossein Mousavi, som var premiärminister under 1980-talet, blev ledare för rörelsen. Det var delvis en fredlig demonstration, men polisen bemötte dem med hårdhandskar. Nära hundra demonstranter dödades och rörelsens ledare, som är kusin till Ali Khamenei, sitter i husarrest än idag. Den rörelsen delade makten i två delar: de konservativa och reformisterna.

Nästa stora rörelse var de ekonomiska protesterna 2017–2018. Då ropades den tidigare kungens namn av demonstranter som krävde hans återkomst.

Den mest betydelsefulla protesten skedde år 2022 efter Mahsa Jina Aminis död. Hon var en ung kvinna som enligt den iranska sedlighetspolisen inte bar sin hijab korrekt och misshandlades till döds. Det var första gången en protest för kvinnors rättigheter, med ett massivt deltagande av kvinnor, startade i Mellanöstern. Det ändrade iraniernas sociala kontrakt. I flera storstäder accepterade männen kvinnornas rättigheter och deltog i demonstrationerna. Mellan 500–600 demonstranter dödades och flera tusen arresterades. Det islamiska styret har i tysthet accepterat att kraven på obligatorisk slöja underlättas, och många kvinnor deltar i det sociala livet utan slöja.

De sista protesterna påbörjades i Teheran av handelsmän i december 2025 mot inflation och en kraftig valutakollaps. Snart spred sig demonstrationerna till alla delar av landet. När Reza Pahlavi, ex-kungens son, uppmanade folk att gå ut på gatorna den 8 och 9 januari 2026, deltog enligt vittnesmål miljontals människor. Under dessa två dagar dödades ett flertal civila. Enligt vissa rapporter förlorade mellan 6 000 och 12 000 människor livet. Det var den största massakern i landets moderna historia.

Iranierna har under det senaste seklet upplevt revolutioner och krig. De flesta vill ha en sekulär stat. En del argumenterar för att tro är en personlig upplevelse mellan en individ och dennes Gud. De menar vidare att den utbredda korruptionen och fattigdomen i islamiska länder inte beror på islams tro eller lära, utan på de som styr landet, och anser att det är bättre att inte kalla det en islamisk stat.

Irans ekonomi vilar inte på stabil grund; industrialiseringen har avtagit och idag motsvarar industriproduktionen 22 % av landets BNP. Den genomsnittliga månadsinkomsten för en arbetare, som var 260 dollar år 1975, är idag 65 dollar. Iranier idag kallar på sonen till den tidigare kungen för att leda dem mot ett sekulärt och fritt samhälle och för att få leva som alla andra i världen.

Source:

https://www.britannica.com/biography/Naser-al-Din-Shah

The Oxford handbook of Iranian history, Chapter 13-15

King of King by Scott Andersson 2025

The life and time of the Shah By Gholam reza Afkhami

Iran: Time for a New Approach Report of an Independent Task Force

Sponsored by the Council on Foreign Relations. År 2004

A History of modern Iran, By Ervand Abrahamian år 2018

https://www.britannica.com/biography/Saint-Augustine

 

Iran's century-long struggle:

Between modernization, tradition and the dream of a secular state

Bahman Armiti 

Summary: 

The text provides a historical overview of Iran's turbulent 20th and 21st centuries, focusing on the constant tug-of-war between conservative religious forces and modern, secular currents. By tracing the roots of the Constitutional Revolution of 1905, it highlights how the country's geopolitical importance – mainly through oil – and repeated foreign interventions have shaped its fate and destiny.

The article contrasts the rapid, top-down modernization of the Pahlavi dynasty with the reactionary turn of the Islamic Revolution in 1979. By analyzing economic failures, the lack of clear Islamic economic models, and the growing resistance in the form of the "Green Movement" and the "Woman, Life, Freedom" protests, the text lands in today's Iran. The conclusion points to a country in deep economic crisis where a large part of the population is now demands a return to a secular rule of law and personal freedom.

 

Conflict between conservatives and moderns in Iran

Iran has been in several conflicts over the past decade. These conflicts have their roots in Iran's constitutional revolution of 1905–1911. This revolution was the first step to modernize and secularize the country while limiting the king's power, imposing law and order, and limiting the power of the clergy.

War between Russia and Iran
Before the wars between Iran and Russia began in the 1800s, there had been constant war between Iran and the Ottoman Empire for the past 400 years. However, Russia, the new empire that under Peter the Great expanded its borders to the Caspian Sea, had territorial ambitions. They wanted to defend the Christian population in the Caucasus. These areas were previously partly under Persian control.

The first major war between Persia and Russia took place between 1804–1813. Persia lost the war massively and was forced to sign the Treaty of Gulistan. This meant that the entire territory of the Caucasus (present-day Georgia, Azerbaijan and parts of Armenia) was given to Russia.

The next war began in 1826–1828. The clergy of Iran issued a jihad fatwa to regain the lost territories and liberate Muslim brothers from the Christian empire. They themselves were among the Iranian army and wanted to go to fight against Christians, but when the war began in earnest, they all fled the battlefield. The last major Russo-Persian War ended with the Treaty of Turkmanchay. Iran completely lost the Caucasus territory and present-day Turkmenistan to Russia. Those borders still apply.

Culture and economic Consequences

The outcome of the war caused great losses to Iran's state economy, which was based on income from agriculture and taxes from traders. The economy of these areas was agricultural, a trade route for merchants to Europe and Russia, and was a major source of income for the state.

The population in these areas was partly ethnically Turkic-speaking, as were Azerbaijanis and Turkmen. This caused the Azerbaijani-speaking people to become a minority in the country. At the same time, trust in the Shia clergy in the country decreased, which was the driving force behind the second war with disastrous results for the country. During that time, a perception arose and spread, "hatred of the colonial powers", especially "Russia and England". That feeling still exists and people are very skeptical of outside interference in the country's internal affairs.

Even Abbas Mirza, who was the son of the king and commander-in-chief of the armed forces, was furious after the loss and sought the answer. His question was: "Why are the European armies superior and is there a reason why we have been neglected?" This also became the curiosity of the elite.

The Rise of the Bahá'í Faith
The state was heading for financial collapse under Nassir al-din Shah (1831–1896). This reduced the people's confidence in the state's ability to fulfill its duties to the people. The loss of these territories caused uprisings among the people. The people demanded reforms to stabilize the country's economy in these waves of discontent, mismanagement of the country's economy, and the dark, threatening clouds of the future that loomed over the country.

The Bahá'í Faith was founded in Shiraz in 1844 by Bahaullah. At the beginning of his reign, the Bahá'í Faith began to gain a foothold among various sections of society. The Bahá'í faith was a response to the Shia clergy who, with a jihad fatwa, started the second war against Russia without renewing the country's armed forces. Bahaullah explained that he is the one to whom the Qur'an promised that a savior would come. Nassir al-Din Shah initially had a positive attitude towards them. However, the country's religious and conservative forces pressured the Shah to change his stance. As a result, over 20,000 Bahá'í believers were massacred in the country and Bahaullah himself was executed in Tabriz in 1850.

The Persian tobacco protests
The Iranians had lost large areas of land to the British in 1857. The war was called the Anglo-Persian War (1856–1857). Iran wanted to keep the strategic land area of Herat in present-day Afghanistan, but the British invaded southern Iran on the Persian Gulf. The country had to give it to the British. Another humiliation for the country that was divided between the superpowers Ottoman Empire, Russia and Great Britain.

The tobacco rebellion in Iran started in 1891. Nassir al-Din Shah realized that the country needed more financial income and he sold tobacco rights to an English company in 1890. This company was given the rights to produce, sell, export and import all tobacco in Iran.

The protests grew into a national boycott after a religious fatwa (religious edict) against tobacco use was issued by Ayatollah Mirza Hassan Shirazi in December 1891. Nassir al-Din Shah was forced to revoke the concession in early 1892. The country also paid damages to the company.

Constitutional revolution
When Nassir al-din Shah was assassinated on May 1, 1896 by a rebel inspired by exiled Iranians, a great power vacuum arose. His son Mozaffar al-din Shah sat on the throne. He was a weak person and constantly ill.

The constitutional revolution in Iran began in the autumn of 1905 and lasted until about 1911. The revolution began when the state punished some merchants in Tehran. There were protests in Tehran and the Shah accepted that the people formed a parliament in 1906. In the first Parliament, a constitution was adopted. This was intended to limit autocratic rule.

Immediately after that, the Shah died, and his son Mohammad Ali Shah, who was pro-Russian, opposed the parliamentary system. A civil war broke out between the Shah's troops, supported by Russia, and the country's population. In the end, the popular forces defeated the conservative army, and the Shah was forced to flee to Russia, where he later died.

In that revolution, there were two groups that fought against each other: the first group was progressive and Western-oriented forces. They wanted, Above all, "law and order" and a central government with a national army. They demanded education for everyone. Britain had a friendly attitude towards that group.

The second group was conservative and wanted to preserve the Qajar dynasty and Islam and Sharia as the basis of legislation. They had the support of Russia.

Within the both groups there were small factions that wanted to introduce republic rule. During the time of the Pahlavi regency, they had gathered in many different political parties.

One lesson from that time was that intellectuals, with the support or help of the clergy, can overthrow the system, and this collaboration was repeated several times and had major consequences for the country.

The 1921 coup d'état
Between 1911 and 1921, Iran was the center of three superpowers' demonstrations of power during World War I, despite being neutral. Different parts of the country were occupied by these armies. At the same time, the discovery of crude oil in Iran in 1908 changed the country's importance. Everyone wanted oil for their military and industry. Fossil fuels created new times in the world; boats, cars, airplanes and electricity were powered by oil.

The constitutional revolution could not give the country a strong central power. The conflict between different ethnic groups and the struggle between conservative and modern forces created a power vacuum. At the same time, the emergence of a communist state in Russia changed the agenda in the Middle East. England and the West wanted a strong central power in Iran that could resist the expansion of communism.

At that time, a young and ambitious journalist, Sayyid Zia al-Din Tabatabľi, contacted Reza Khan, who was an energetic commander in the Qazaq armed forces. They took Tehran on February 21, 1921. Tabatabaʾi became prime minister and Reza Khan became commander-in-chief. Reza Khan was able to quickly calm the country with great force and sometimes with brutal methods.

Iran's Napoleon,
the parliament and the people wanted to put an end to the Qajar dynasty, which was considered incompetent and corrupt. Reza Khan took all the power alone with the blessing of the people. At first, he wanted to become president, like Mustafa Kemal Atatürk in Turkey, but the clergy and several intellectuals insisted that he become the king of the country and follow history.

He became king and deposed Ahmad Shah, the last Qajar king, and sent him to Europe. Reza Khan changed his name to Pahlavi and started the Pahlavi dynasty in 1925. For 16 years, he had absolute power in the country and with an iron fist he transformed the country into a modern state. He introduced compulsory education for young people, built several factories, sent young people to Europe to study modern science, initiated a legal system without the clergy, founded the first university, gave women the right to work, and created a national army.

At the outbreak of World War II, and because of Iran's strategic location to help the Soviets in the war against Hitler and the need for oil to continue the war, Iran was occupied by British and Russian troops in August 1941. England deposed Reza Shah and sent him into exile in South Africa. He died there in 1944. Some intellectuals and clergy call Reza Shah's rise to power a black period in Iran's history, calling him "a puppet regime of Great Britain."

Mohammad Reza Pahlavi
His young son Mohammad Reza Pahlavi was put on the throne in 1941. The occupying powers set the country's agenda; the country's resources were sent to the Soviet Union and the oil to the British military.

After the war, Soviet forces refused to leave the country and tried to create breakaway republics within the country, the Azerbaijani and Kurdish republics. After the USA threat to attack the Soviet forces, Stalin withdrew his troops from the country. With the help of the US, the Shah was able to defeat the two republics and unify the country.

Nationalization of oil

After the war, a power vacuum arose in the country and Mohammad Mossadegh became prime minister. He was the leader of the "National Front". During his reign, Iranian oil was nationalized. It wasn't only one who wanted to do it; All statesmen had tried to introduce it before he took power. They were aware that the majority of the population wanted it. England was seen as the greatest enemy of the people.

But during the Cold War, Mossadegh was not prepared to cooperate with the West. This became crucial for his government. The United States and England decided to depose him. At that time, the Communist Party of Iran "Tudeh Party" was very successful. It frightened the Western powers further. Iran's oil was boycotted and ports in the Persian Gulf were surrounded by Britain, which threatened to invade the country again. At the same time, the United States urged England to accept that the oil profits were shared 50-50 with Iran, in the same way that the US had agreed with the Arab oil producers, but England refused to agree to this.

The Shah's supporters, under army chief Zahedi, deposed him in a military coup in 19 August 1953. The Shah's supporters claim that it was a popular uprising against Mossadegh's economy and social program. Mossadegh became isolated and Ayatollah Kashani, the supreme religious leader, left him and joined the Shah's side. The country's economy was close to collapse and the financial situation became increasingly difficult. There is a certain consensus that what happened in August 1953 is a decisive moment, not only in Iran's history, but also in relations between the United States and Iran in the future. It fueled strong anti-Western rhetoric among intellectuals and the clergy. Mossadegh's supporters still call it an American coup and the Shah an American puppet regime.

Social contract
During the Shah's reign, he continued his father's work. With the help of oil revenues, an urban and secular middle class emerged. Education became mandatory for all children. Women were given many rights. The country's industry grew rapidly. The Iranian army had the best weapons available on the market.

At the same time, many scientists warned him of the consequences of the rapid modernization and secularization of the country. The Shah was unwilling to listen to warnings and wanted to continue on the path he had chosen. Urbanization grew exponentially; Tehran received the largest influx of rural migrants, with a population growth from 1.5 million in 1953 to more than 5.5 million in 1979. Most of them did not actively participate in modern society and formed the basis of the Islamic revolution.

Most of the new generation, educated thanks to the Shah's policies, demanded rapid political changes – something that was not supported by traditional sections of society. However, women's rights increased significantly.

Anti-constitutional ideas
When the Shah began to reform the landowning society, the conservatives were furious. Many of the great clerics and landowners opposed this. At first the police were able to control it, but when Khomeini began his aggressive rhetoric, everyone rallied around him. He opposed women's right to vote and education, religious equality, and above all, cooperation with the United States.

He had the idea of "Velayate Faqieh" or "the supreme religious leader". In it, he describes how a theocracy state should be formed under the "Velayate Faqieh" to lead the population to the true path. It was believed that “The Islamic state is the government of divine law, and its laws can neither be changed nor amended, nor questioned.”

It is the idea of Augustine (354-430) who in his book The City of God (civitas Dei) declares: "The City of God exists until then as an invisible community, gradually expanding, and whose citizens are motivated by the love of God. The opposite is the secular city (civitas terrena) made up of those who are driven by self-love."

He justified his aggressive rhetoric with the rise of the state of Israel and blamed Western countries for it. He was also opposed to the participation of Bahá'í believers in society. Ayatollah Khomeini was arrested and sent into exile in Iraq.

Islam through Marxism
When the 1970s dawned with huge oil revenues and rapid urbanization, Ali Shariati—a young man who trained as a sociologist in France—caught the attention of the students, as the traditional clergy could not find a common language with them. He was strongly influenced by anti-colonialism and the 1968 movement in France, and his role model was the black writer and psychiatrist Frantz Fanon. Fanon argued that racism and dehumanization, constantly directed at black people, caused feelings of inferiority. This dehumanization prevented black people from fully assimilating into white society and reaching a full-fledged personality.

Ali Shariati used his ideas to explain the new modern world through Shiite Islamic history to misguided youth who were struggling with modern society. He wanted to save Shiism from its ignorance.

He described the Shiism as two separate worlds. The "black Shiism", which constantly wept over the martyrdom of Imam Hussein in Karbala, had closed its eyes to the outside world. Shariati said that the Safavids—the Persian dynasty that ruled Iran from 1501 to the mid-18th century- founded it to make the people ignore their faith and turn it into mere religious ceremonies.

The second was "Red Shiism", which, unlike the black one, wanted to participate in the world and improve it. It wanted to create justice and liberate the people who lived under colonialism and corrupt politicians. In Red Shiism, martyrdom was the ultimate goal, and Che Guevara was seen as a rebirth of the deeds of Imam Hussein. That idea came from Mircea Eliade, a prominent Romanian historian of religion. He believed that the purpose of every religious ceremony is for the participant to be united with the divine. Ali Shariati urged his listeners to follow that example, accept martyrdom and deny the oppression. He was called "the teacher of the Islamic revolution" and Ayatollah Khomeini its leader.

Anti-revolution 1978
Iran's economy was stable, but in 1975 the pace slowed. The Shah deposed Prime Minister Hoveyda and replaced him with Jamshid Amouzegar. The new prime minister was an economist and technocrat who began to change the financial and economic direction to boost the economy.

The Shah was sick with cancer and no one, not even himself, knew about it. At the same time, with oil revenues flowing into the country, the Shah did not listen to his advisers and any criticism of the situation was met with harshness.

At the same time, Ayatollah Khomeini's elder son died of a heart attack in Iraq. At the same time, the political atmosphere in the United States changed. Jimmy Carter became president; he had no foreign policy experience, which meant that the Shah lost his best friend in the White House. Carter demanded that Iran improve its political climate and respect human rights.

The forces that wanted reform, and that were partly republican or still faithful to constitutional revolutions ideas, came together and demanded change. They wanted the Shah to begin an opening in the restricted political life.

According to Shiite tradition, people gathered in mosques, especially in the cities of Qom and Tabriz, to honor the fortieth day after the death of Ayatollah Khomeini's son. During these ceremonies, the participants demanded reforms. Ayatollah Khomeini became the leader of those who opposed the Shah's modernism and secularism. He and most of the people on the streets demanded that "Islam and Sharia" become the basis of legislation and an "Islamic rule" created. These were the same demands that the conservatives had had during the constitutional revolution of 1905–1911.

Islamic rule in Iran
Ayatollah Khomeini initially elected Mehdi Bazargan (1907–1995) as his prime minister. He was religious, but at the same time modern and a social democrat. But the power struggle between him and the religious demand from Ayatollah Khomeini and the radical clergy ended with his resignation.

Hostage taking

Ayatollah Khomeini gave his support to the religious students who occupied the U.S. embassy and took the staff hostage. This started the priests' seizure of power in the country. He wanted to impose strict Islamic laws, but most of the urban population was against it. At the same time, a period of wanting to export the Islamic revolution to other countries, especially where there were Shiites, began. This led to an eight-year war between Iran and Iraq. Both countries’ economies were destroyed and nearly a million people were killed or wounded. At the same time, Iran became a center for groups with an “anti-imperialist” and “anti-Israeli” agenda.

Islamic economy
When the revolution of 1978 began, Ayatollah Khomeini wanted to introduce an Islamic economy in the country. But the question is still relevant: "What is an Islamic economic order?"

When Islam emerged, Muhammad and his followers fought to defeat others. During his time, his followers lived in a difficult financial situation. They succeeded, and Islam became a factor between two empires: the Persian under Zoroastrianism and Byzantium under Christian rule. Islam defeated them and became an empire itself. They did what all other empires had done before and since: took taxes from landowners and merchants and waged constant wars against neighbors to expand the its tax base.

As industrialism began and the modern world emerged, Islamic thinkers had difficulty presenting a corresponding plan. Modern economics is not based on land ownership, but on manufacturing and the role of the financial sector in development.

Khomeini had no plan for managing the economy, because Islam did not have one. Islam is a religion that calls its followers to believe in one God and live in truth according to Islamic texts. We have not experienced an Islamic-based economy; many countries claim to be governed by Islamic laws, but what these laws are differs from place to place.

Another problem that has existed in Islamic countries, especially in the Middle East, is that property rights exist in few places. Those who cultivate the land often do not have documentation or ownership rights. The land is considered to be the property of the caliph or king. This has a historical reason; The Middle East changed when the Arabs took over the region in the 700s. They were a clan people where everything was under the clan leader who distributed resources to the members. In the modern world, private property is the foundation of progress and prosperity.

Another problem is the legal system in Islam; According to some interpretations, a man who kills another can go free if he pays a "blood money" to the person's family. It allows those with financial resources to pay their way free while being punished without means, sometimes through public flogging or amputation. These punishments occur in Iran. In the 47 years after the revolution, nearly 40 people have lost their hands as punishment. This has not reduced crime in the country.

Revolution against anti-revolution
When the results of the 2009 presidential election were announced, millions of Iranians marched on the streets of the "green movement" and demanded a recount. Mir-Hossein Mousavi, who was prime minister in the 1980s, became the leader of the movement. It was partly a peaceful demonstration, but the police met them with a heavy hand. Nearly a hundred protesters were killed and the leader of the movement, who is a cousin of Ali Khamenei Supreme leader, remains under house arrest to this day. That movement divided power into two parts: the conservatives and the reformists.

The next major movement was the economic protests of 2017–2018. At that time, the former king's name was shouted by protesters who demanded his return.

The most significant protest took place in 2022 after the death of Mahsa Jina Amini. She was a young woman who, according to the Iranian morality police, did not wear her hijab correctly and was beaten to death. It was the first time a protest for women's rights, with a massive participation of women, started in the Middle East. It changed the social contract of Iranians. In several big cities, men accepted women's rights and participated in the demonstrations. Between 500 and 600 demonstrators were killed and several thousand were arrested. The Islamic regime has tacitly accepted that the requirements for mandatory headscarves are being eased, and many women participate in social life without the headscarf.

The last protests were started in Tehran by traders in December 2025 against inflation and a sharp currency collapse. Soon the demonstrations spread to all parts of the country. When Reza Pahlavi, the ex-king's son, urged people to take to the streets on January 8 and 9, 2026, according to testimonies, millions of people participated. During these two days, several civilians were killed. According to some reports, between 6,000 and 12,000 people lost their lives. It was the largest massacre in the country's modern history.

Iranians have experienced revolutions and wars over the past century. Most people want a secular state. Some argue that faith is a personal experience between an individual and his God. They further argue that the widespread corruption and poverty in Islamic countries is not due to the beliefs or teachings of Islam, but to those who rule the country, and believe that it is better not to call it an Islamic state.

Iran's economy does not rest on solid foundations; Industrialization has slowed down and today industrial production is equivalent to 22% of the country's GDP. The average monthly income of a worker, which was $260 in 1975, is today $65. Iranians today are calling on the son of the former king to lead them towards a secular and free society and to live like everyone else in the world. Those are few reasons why Iranian are in persistent fighting.

Source:

https://www.britannica.com/biography/Naser-al-Din-Shah

The Oxford handbook of Iranian history, Chapter 13-15

King of King by Scott Andersson 2025

The life and time of the Shah By Gholam reza Afkhami

Iran: Time for a New Approach Report of an Independent Task Force

Sponsored by the Council on Foreign Relations. År 2004

A History of modern Iran, By Ervand Abrahamian år 2018

https://www.britannica.com/biography/Saint-Augustine 

 

نبرد میان مدرنیته و سنت در ایران

در این چند دهه اخیر ایران با تنش های پی در پی روبرو بوده. در این یادداشت کوتاه کوشش می شود به ریشه این درگیریها بپردازد. تنش میان سنت بر مدرنیته و تقدم شرع بر مظاهر تجدد (مشروعه بر مشروطه و بالعکس)

آغاز فروپاشی قاجار

تاریخ مدرن ایران با شکست های پیاپی ایران از روسیه و از دست دادن سرزمینهای فراوان آن آغاز میشود. این شکست ها بانی شکافی بزرگ میان دستگاه فرمانروایی و توده مردم شد. پس از چندی انگلیس هم بخشی از خاک ایران در هرات و بلوچستان راه جدا کرد.

بیشتر این زمینها بویژه در قفقاز و هرات به دلیل پرباری زمین مالیات های فراوانی برای دولت داشت و همزمان پایگاهی برای سربازگیری و نیروی کار بود. این بانی اندک شدن منابع مالی و کم کم به فروپاشی دستگاه دولتی منجر شد. چونکه دستگاه دولتی ایران دو منبع اساسی درآمد داشت: مالیات و عوارض از بازرگانان و زمیندارها.

این شکست ها و نفوذ بالای قدرتهای استعماری، جامعه ایران را وادار به اندیشیدن کرد. خود دستگاه فرمانروایی می خواست که پاسخ این پرسش را بیابد. پادشاه ایران با نامه نگاری با رهبران اروپایی بویژه آلمان خواهان راهنمای بود ولیکن پاسخی دریافت نکرد. گسل میان توده مردم و دستگاهی که خود پاسخی به پرسش های بنیادین جامعه را نداشت بیشتر و بیشتر میشد. همزمان این سرافکندگی از شکست های پیاپی و آگاهی یافتن از واپسماندگی، جامعه ایرانی بخشی از هویت ملی خود را بر نفرت از بیگانه بنیان نهاد و این تا امروز در میان بخشی از ایرانیان بارز است.

نخستین واکنش به این شکست ها برآمدن جنبش دینی باب در ایران بود. جنبشی بود که بیشتر در میان مردمان شهرنشین و با سواد ریشه دواند و خواهان رفرم در کشور بود. همزمان به گونه ی اندیشه سکولاریسم را در میان مردم را نمایندگی میکرد. ناصرالدین شاه در آغاز می خواست با آنها همراهی کند ولیکن شور انقلابی و اندیشه های آنها جامعه سنتی را وادار به واکنش کرد و شاه را وادار کردند که از آنها فاصله بگیرد. سرانجام سرکوبی و کشتار گسترده آنها موجب خاموشی هواداران آن و فرار بخشی از رهبران آنها از ایران شد. ولیکن اندیشه آنها از میان نرفت.

جنبش انحصار تنباکو

پس از آن جامعه ایران با جنبش تنباکو در برابر فروش انحصار تنباکو به یک بیگانه شورش کردند. روحانیون برای نخستین بار با آمدن به میدان در کنار بازار در برابر پادشاه قاجار ایستادند و با حرام خواندن کشیدن قلیان و تنباکو شاه را وادار کردند که قرارداد را لغو کرده و خسارت به بازرگان انگلیسی بپردازد. این آغاز صف بندی جامعه ایران با دنیای مدرن بود.

انقلاب مشروطه

همزمان آمدن فعال استعمار گران بریتانیایی به ایران از راه هند؛ آغاز دوران پر تحولی در ایران شد. انگلیس با کشیدن خط تلگراف از میان خاک ایران جهان بیرون را تا اندازه ی به درون آوردند. همزمان کوشش فراوان آنها برای کم توان کردن پادشاهان قاجار فراخی و یا امیدی برای مردم شهرنشین شد.

ترور ناصرالدین شاه و مرگ او آغازی بر پایان دودمان پادشاهی قاجار شد. تروری که با همیاری روشنفکران برون مرزی و درون مرزی انجام شد و پادشاه را نماینده بیچاره سازی مردم و آمدن استعمارگران به  ایران می دانستند.

پس از آن بیک باره مردم که سالها دوچار سرافکندگی و بی کفایتی دولت شده بودن خواهان اجرای تنها یک چیز در جامعه بودند "قانون". این درخواست همزمان با ورشکستگی مالی دولت بود. ولیکن دولت ورشکسته و بی کفایت قاجار توانایی اجرای آنرا نداشت. مردم و شهرها سر به شورش برآوردند.

خواستهای گروه ها

فرهیخته های شهرنشین کشور که با دنیای بیرون از راه پیوندهای بازرگانی و آمدن بازرگان و ارتش آنها آشنا شده بودند بدرستی آموخته بودند که رشد کشور بستگی به اجرای قانون یکسان برای همگان نیاز دارد. آنها قدرت پادشاه می خواستند محدود کنند و همزمان رشد و ترقی کشور را هموار کنند. برای اجرای این خواسته دو گروه با خواسته های متفاوت در انقلاب در برابر یکدیگر قرار گرفته بودند.

گروه نخست بازرگانان و فرهیخته های شهری بودند که میخواستند قدرت شاه با آوردن پارلمان محدود کرده و دولتی مقتدر بروی کار بیاید که مورد تایید پارلمان باشد و خواسته های مردم را جامه عمل بپوشاند و دادگری را در کشور بنا کند. همگان در برابر قانون برابر و از دادرسی و دادگاه دادگرانه برخوردار باشند. همزمان سوادآموزی را گسترش دهد. اینها بنیان یک دولت سکولار و مدرن بود. بریتانیا با دید مثبتی به گروه داشت و به آنها یاری می رساند.

گروه دوم (مشروعه خواهان) که سنت گرایان محافظه کار بودند: آنها خواهان یک پادشاه شیعه و نگهداری قدرت روحانیون در کشور بودند. آنها مخالف هرگونه دخالت خارجی بویژه انگلیس بودند. آنها قرآن و شرع اسلام را پایه قانون در کشور می دانستند و نادیده گیری از این منبع را کفر می خواندند. آنها همچنین بشدت با تحصیل زنان و بیرون آمدن زنان از درونگاه خانه به بیرونگاه مخالف بودند. جنبش زنان از دوران مشروطه آغاز شد و آنان در گروه های کوچک در تظاهرات و اجتماعات شرکت می کردند. روسیه با این گروه همراهی داشت و از آن به هرگونه پشتیبانی می کرد. عثمانی "بیمار اروپا" توانایی دخالت در ایران نداشت. 

پیامد پیروزی مشروطه

هنگامیکه رهبر گروه دوم شیخ فضل الله در میان شهر تهران بدار آویخته شد کسی که در جنبش تنباکو یکی از رهبران دینی و تندرو آن بود با فتوا یاران دینی پیشین خود خونش حلال شد. این پیروزی بزرگی برای انقلابیون بود که از میان مردم شهرنشین، رهبران دینی، رهبران چند ایل نشین و فرهیخته های شهری بودند.

این رهبران غیردینی یک درس آموختند که با همراهی و همدستی با روحانیون توانایی انقلاب و سرنگون کردن پادشاه را دارند. و این همراهی در دهه چهل و انقلاب دهه پنجاه بار دیگر خود را بارز کرد.

برآمدن ناپلئون ایران

اگر انقلاب فرانسه را پایه همه انقلابهای دانست که در جامعه آستانه مدرنیزه شدن رخ میدهد. از فردای سرنگونی امپراتور میان دو گروه برای آینده درگیری خونین رخ داد. از میان کشتار انقلابیون بدست یکدیگر، ناپلئون سر برآورد آمد و قدرت را بدست گرفت.

انقلاب مشروطه هم پس درگیری خونین میان گروههای درگیر انقلاب و برآمدن پارلمان باز نتوانست قدرت دولت مرکزی را استوار سازد. سردار میرپنج در کودتای که سید ضیا انجام داد فرمانده سپاهپانی بود که پایتخت را تصرف کرد. که پس از بخاطر توانایی شگرف خود از مجلس نام سردار سپه را گرفته بود.

سردار سپه با فراخوان مجلس نخست وزیر شد و پس از چندی با پشتکاری بی همانند خود و با همراهی مجلس احمد شاه فاسد را وادار به استعفا کرد و خود دودمان پهلوی را بنیان نهاد.

اکنون رضا شاه پهلوی همه خواسته های گروه نخست را با یاری وزیران زبده خود آغاز کرد. صنعتی شدن ایران شتاب گرفت، راه آهن نماد آن در ایران ساخته شد، آموزش و پرورش برای نوجوانان اجباری شد و دادگستری مدرن در ایران پای گرفت و ارتش ملی و مدرن بنیانگذاری شد. کار بزرگ و شگرفی  که او کرد برداشتن حجاب اجباری از میان زنان بود. برای نخستین بار زنان وارد دستگاه دولتی و همپای مردان برای کارهای دولتی رقابت کردند. رضا شاه یک دموکرات نبود ولیکن آزادی اجتماعی را تضمین کرد.

انقلاب 57 بر علیه انقلاب مشروطه

هنگامیکه انقلاب 57 آغاز شد که نزدیک به 65% از مردم در روستاها زندگی می کردند و میانگین سطح سواد کشور 7 کلاس بود. خواسته نخست آغازگران آن همچون همه انقلاب ها دستیابی به دموکراسی بود. ولیکن آمدن توده حاشیه نشین اینبار شعارهای گروه دوم انقلاب مشروطه در خیابانهای بیشتر کشور شنیده شد "حکومت اسلامی" ، "قانون شریعت".

رهبر این ضد انقلاب خمینی بود که دهه چهل پس از رفرم سکولار شاه، رهبران دینی به مخالفت با قانون حق رای زنان و قانون سکولار برابری دینی موضع گیری کردند. خمینی با سخنرانی های پر از دشنام گویانه خود رهبری پیکار با بیگانگان و شاه را بدست گرفت، و آنانی که از بیگانگان نفرت داشتند در کنار او جای گرفتند. شاه او را دستگیر و به عراق تبعید کرد. جنبش خاموش شد ولیکن از میان نرفت.

انقلاب 57 (ضد انقلاب مشروعه)

انقلاب 57 زمانی رخ داد که شاه با درآمد فراوان نفتی در حال صنعتی کردن کشور بود و درون کشور یک گروه طبقه متوسط با سواد پا می گرفت. شهرنشینی داشت یا شتاب فراوان رشد میکرد. هشدارهای پیاپی به شاه که شتاب مدرن سازی بانی استحاله بخش های کمتر باسواد خواهد شد تاثیری نداشت. شاه دیگر به کسی گوش نمی کرد و تاب هیچ مخالفتی را نداشت و باور داشت که با پول نفت می تواند مردم را به مدرنیته ببرد و آنها شیفته او و برنامه هایش هستند.

آنگاه که شاه تصمیم گرفت که دولت تکنوکرات آموزگار را در راس امور بگذارد و کار مدرن سازی را بپایان ببرد. مشروعه خواهان بنای مخالفت را برافراشتند فرهیخته های دانشگاهی و روماتیک زده (هنوز کودتای ۱۲۹۹ را سیاه می نامند و مخالف تغییر حکومت از قاجارها به پهلوی بودند و هستند) و توده های تازه به شهرنشین شده و هراسیده از مدرنیته و بازرگانان سنتی در یک همبستگی تاریخی قرار گرفتند. آنان پرچم و آرزوی حکومت مشروعه را برافراشتند. در کمتر در یک سال دودمان نیرومندترین دولت خاورمیانه را در هم پیچیدند. شاه که می بایست پرچمدار مشروطه می بود و برای نگهبانی و پاسداری آن پا به میدان می گذاشت. اینبار کشور را رها کرد و همه دستاوردهای مشروطه را برباد داد.

انقلاب بر ضدانقلاب

آنچه در ایران امروز می گذرد همانی است در انتهای دودمان قاجار رخ داد. دولت ورشکسته و توده های ناراضی که از سیاست های اقتصادی و فرهنگی دولت به ستوه آمده اند. انقلابها آنگاه رخ می دهند که دستگاه مالی کشور فروپاشد و دولت توانایی بازسازی آن را نداشته باشد. دولت ایران ورشکسته و پول کشور توانایی رقابت با تورم را ندارد. این یک انقلاب مشروطه نوین و سکولار است که در برابر ضدانقلاب مشروعه سربرآورده. مردم بدرستی خواهان بازگشت  مشروطه، مدرنیته و صنعتی کردن کشور هستند.

آینده ایران پس از انقلاب مشروطه همیشه در کنکاش دو نیرو عمده بوده و خواهد بود. جامعه در چند دهه آینده باز هم این رویارویی را خواهد دید.

بهمن آرمیتی

2026-02-21