Bahman Armiti
Irans sekellånga kamp:
Mellan modernisering, tradition och drömmen om en sekulär
stat
Sammanfattning:
Texten ger en historisk överblick av Irans turbulenta 1900-
och 2000-tal, med fokus på den ständiga dragkampen mellan konservativa
religiösa krafter och moderna, sekulära strömningar. Genom att spåra rötterna
till den konstitutionella revolutionen 1905 belyses hur landets geopolitiska
betydelse – främst genom oljan – och upprepade utländska interventioner har
format dess öde.
Artikeln kontrasterar Pahlavi-dynastins snabba, toppstyrda
modernisering mot den islamiska revolutionens reaktionära vändning 1979. Genom
att analysera ekonomiska misslyckanden, bristen på tydliga islamiska ekonomiska
modeller och det växande motståndet i form av den ”gröna rörelsen” och ”Kvinna,
liv, frihet”-protesterna, landar texten i dagens Iran. Slutsatsen pekar på ett
land i djup ekonomisk kris där en stor del av befolkningen nu kräver en
återgång till en sekulär rättsstat och personlig frihet.
Konflikt mellan konservativa och moderna i Iran
Iran under det senaste årtiondet har varit i flera
konflikter. Dessa konflikter har sina rötter i Irans konstitutionella
revolution 1905–1911. Denna revolution var det första steget för att
modernisera och sekularisera landet och samtidigt begränsa kungens makt, införa
lag och ordning samt begränsa prästerskapets makt.
Krig mellan Ryssland och Iran
Innan krigen mellan Iran och Ryssland påbörjades på 1800-talet var det ständiga
krig mellan Iran och Osmanska imperiet under de senaste 400 åren. Men Ryssland,
det nya imperium som under Peter den store expanderade sina gränser till
Kaspiska havet, hade territoriella ambitioner. De ville försvara den kristna
befolkningen i Kaukasien. Dessa områden var tidigare delvis under persisk
kontroll.
Under 1804–1813 pågick det första storkriget mellan Persien
och Ryssland. Persien förlorade kriget kolossalt och tvingades att skriva under
Gulistanfördraget. Det innebar att hela Kaukasiens territorium (nuvarande
Georgien, Azerbajdzjan och delar av Armenien) gavs till Ryssland.
Nästa krig påbörjades under 1826–1828. Prästerskapet i Iran
utfärdade en jihadfatwa för att återta de förlorade territorierna och befria
muslimska bröder från det kristna imperiet. De själva var bland den iranska
armén och ville kriga mot kristna, men när kriget började på allvar flydde de
alla slagfältet. Det sista stora rysk-persiska kriget avslutades med
Turkmantjajfördraget. Iran förlorade Kaukasien-territoriet helt och nuvarande
Turkmenistan till Ryssland. De gränserna gäller fortfarande.
Kulturella och ekonomiska konsekvenser
Utkomsten av kriget orsakade stora förluster för Irans statsekonomi som
baserades på inkomster från jordbruk och skatt från handelsmän. Dessa områdens
ekonomi var jordbruksbaserad och var en handelsväg för handelsmännen till
Europa och Ryssland, och var en stor inkomstkälla för staten.
Befolkningen i dessa områden var delvis etniskt
turkisktalande, liksom azerbajdzjaner och turkmener. Det orsakade att den
azerbajdzjansk-talande folkgruppen blev en minoritet i landet. Samtidigt
minskade tilltron till shiaprästerskapet i landet, som var drivkraften för det
andra kriget med katastrofalt resultat för landet. Under den tiden uppkom och
spreds en uppfattning, ”hat mot de koloniala makterna”, speciellt mot ”Ryssland
och England”. Den känslan existerar fortfarande och folk är mycket skeptiskt
till utomståendes inblandning i landet interna affär.
Även Abbas Mirza, som var son till kungen och krigsmaktens
överbefälhavare, var ursinnig efter förlusten och sökte svaret. Hans fråga var:
”Varför är de europeiska arméerna överlägsna och finns det en anledning till
att vi har blivit försummade?” Detta blev också elitens förundran.
Bahá'í-trons uppkomst
Staten gick mot en finansiell kollaps under Nassir al-din Shah (1831–1896).
Detta minskade folkets tillit till statens förmåga att fullgöra sina plikter
gentemot folket. Förlusten av dessa områden orsakade uppror bland folket.
Folket krävde reformer för att stabilisera landets ekonomi i dessa vågor av
missnöje, misskötsel av landets ekonomi och framtidens mörka, hotfulla moln som
tornade upp sig för landet.
I början av hans regenttid började bahá'í-tron få fäste
bland olika delar av samhället. Bahá'í-tron startades i Shiraz år 1844 av
Bahaullah. Bahá'í-tron var ett svar mot shiaprästerskapet som med en jihadfatwa
startade det andra kriget mot Ryssland utan att förnya landets krigsmakt.
Bahaullah förklarade att han är den som Koranen gav löfte om att en räddare ska
tillkomma. Nassir al-din Shah hade i början en positiv inställning gentemot
dem. Men landets religiösa och konservativa krafter pressade shahen att ändra
sin inställning. Påföljden blev att över 20 000 bahá'í-troende massakrerades i
landet och Bahaullah själv avrättades i Tabriz år 1850.
Den persiska tobaksprotesten
Iranierna hade förlorat stora landområden till britterna år 1857. Kriget
kallades det anglo-persiska kriget (1856–1857). Iran ville behålla det
strategiska landområdet i Herat i nuvarande Afghanistan, men britterna
invaderade södra Iran vid Persiska viken. Landet blev tvunget att ge det till
britterna. Ännu en förödmjukelse för landet som blev styckat mellan
supermakterna Osmanska riket, Ryssland och Storbritannien.
Tobaksupproret i Iran startade år 1891. Nassir al-din Shah
insåg att landet behövde mer finansiella inkomster och han sålde
tobaksrättigheter till ett engelskt företag år 1890. Detta företag fick
rättigheter för produktion, försäljning, export och import av all tobak i Iran.
Nassir al-din Shah tvingades upphäva koncessionen i början
av 1892. Protesterna växte till en nationell bojkott efter att en religiös
fatwa (religiöst påbud) mot tobaksanvändning utfärdades av ayatolla Mirza
Hassan Shirazi i december 1891. Landet betalade även skadestånd till företaget.
Konstitutionell revolution
När Nassir al-din Shah mördades den 1 maj 1896 av en revoltör som inspirerades
av exiliranier, uppstod ett stort maktvakuum. Hans son Mozaffar al-din Shah
satt på tronen. Han var en svag person och ständigt sjuk.
Den konstitutionella revolutionen i Iran inleddes hösten
1905 och pågick fram till omkring 1911. Revolutionen inleddes när staten
bestraffade några handelsmän i Teheran. Det blev protester i Teheran och shahen
accepterade att folket bildade ett parlament år 1906. I det första parlamentet
antogs en författning. Denna hade som avsikt att begränsa enväldesstyrningen.
Direkt efter det dog shahen, och hans son Mohammad Ali Shah,
som var rysk-vänlig, motsatte sig den parlamentariska ordningen. Ett
inbördeskrig mellan shahens trupper med stöd från Ryssland och landets
befolkning startades. Till slut besegrade de folkliga styrkorna den
konservativa armén och shahen tvingades fly till Ryssland, där han senare dog.
I den revolutionen fanns två grupper som krigade mot
varandra: den första gruppen var progressiva och västorienterade styrkor. De
ville framför allt ha ”lag och ordning” och en central regering med en
nationell armé. De krävde utbildning för alla. Storbritannien hade en vänlig
inställning till den gruppen.
Den andra gruppen var konservativ och ville bevara
Qajar-dynastin samt islam och sharia som grundval för lagstiftningen. De hade
Rysslands stöd.
Inom de båda grupperna fanns små fraktioner som ville införa
republikstyre. De hade under Pahlavi-regentens tid samlats i många olika
politiska partier. En lärdom från den tiden var att intellektuella med stöd
eller med hjälp av prästerskapet kan störta systemet, och det samarbetet
upprepade sig flera gånger och hade stora konsekvenser för landet.
Statskuppen 1921
Mellan åren 1911–1921 var Iran centrum för tre supermakters maktdemonstrationer
under första världskriget, trots att landet var neutralt. Olika delar av landet
ockuperades av dessa arméer. Samtidigt ändrade upptäckten av råolja i Iran år
1908 landets betydelse. Alla ville ha oljan till sin krigsmakt och industri.
Fossilbränslen skapade nya tider i världen; båtar, bilar, flygplan och
elektricitet drevs med olja.
Den konstitutionella revolutionen kunde inte ge landet en
stark centralmakt. Konflikten mellan olika etniska grupper och kraftmätningen
mellan de konservativa och moderna krafterna skapade ett maktvakuum. Samtidigt
ändrade uppkomsten av en kommunistisk stat i Ryssland dagordningen i
Mellanöstern. England och väst önskade sig en stark centralmakt i Iran som
kunde stå emot kommunismens expansion.
Då kontaktade en ung och ambitiös journalist, Sayyid Zia
al-Din Tabatabaʾi, Reza Khan som var en energisk befälhavare inom de väpnade
Qazaq-styrkorna. De tog Teheran den 21 februari 1921. Tabatabaʾi blev
premiärminister och Reza Khan blev överbefälhavare. Reza Khan kunde snabbt
lugna ner landet med stor kraft och ibland med brutala metoder.
Irans Napoleon
Parlamentet och folket ville sätta punkt för Qajar-dynastin som ansågs
inkompetent och korrupt. Reza Khan tog hela makten ensam med folkets
välsignelse. I början ville han bli president, likt Mustafa Kemal Atatürk i
Turkiet, men prästerskapet och flera intellektuella insisterade på att han
skulle bli landets kung och följa historien.
Han blev kung och avsatte Ahmad Shah, den sista
Qajar-kungen, och skickade honom till Europa. Reza Khan ändrade sitt namn till
Pahlavi och inledde Pahlavi-dynastin år 1925. Under 16 år hade han absolut makt
i landet och med järnhand omvandlade han landet till en modern stat. Han
införde obligatorisk utbildning för ungdomar, byggde flera fabriker, skickade
ungdomar till Europa för att studera modern vetenskap, inledde ett rättssystem
utan prästerskapet, grundade det första universitetet, gav kvinnor rätt till
arbete och skapade en nationell armé.
Vid utbrottet av andra världskriget, och på grund av Irans
strategiska placering för att hjälpa Sovjet i kriget mot Hitler samt behovet av
olja för att fortsätta kriget, ockuperades Iran av brittiska och ryska trupper
i augusti 1941. England avsatte Reza Shah och skickade honom i exil till
Sydafrika. Där dog han år 1944. En del av de intellektuella och prästerskapet
kallar Reza Shahs maktövertagande för en svart period i Irans historia och
kallade honom för ”Storbritanniens marionettregim.”
Mohammad Reza Pahlavi
Hans unge son Mohammad Reza Pahlavi sattes på tronen år 1941. Det var
ockupationsmakterna som bestämde; landets resurser skickades till Sovjet och
oljan till den brittiska krigsmakten.
Efter kriget vägrade sovjetiska styrkor att lämna landet och
försökte skapa utbrytarrepubliker inom landet, de azerbajdzjanska och kurdiska
republikerna. Efter USA:s hot om att attackera de sovjetiska styrkorna drog
Stalin ut sina trupper ur landet. Med hjälp från USA kunde shahen besegra de
två delrepublikerna och ena landet.
Nationalisering av oljan
Efter kriget uppkom ett maktvakuum i landet och Mohammad Mossadegh blev
premiärminister. Han var ledare för ”Nationella fronten”. Under hans
regeringstid nationaliserades den iranska oljan. Det var inte enbart han som
ville göra det; alla statsmän hade försökt införa det innan han tog makten. De
var medvetna om att majoriteten av befolkningen ville ha det. England sågs som
folkets största fiende.
Men under kalla krigets tid var Mossadegh inte beredvillig
att samarbeta med väst. Det blev avgörande för hans regering. USA och England
bestämde sig för att avsätta honom. Vid den tiden var Irans kommunistparti
”Tudeh-partiet” mycket framgångsrikt. Det skrämde västmakterna. Irans olja
bojkottades och hamnar vid Persiska viken omringades av Storbritannien som
hotade att invadera landet igen. Samtidigt uppmanade USA England att acceptera
att oljevinsten delades 50–50 med Iran, på samma sätt som USA kommit överens
med de arabiska oljeproducenterna, men England vägrade gå med på det.
Shahens anhängare, under arméchefen Zahedi, avsatte honom i
en militärkupp i augusti 1953. Shahens anhängare menar att det var ett folkligt
uppror mot Mossadeghs ekonomi och sociala program. Mossadegh blev isolerad och
ayatolla Kashani, den högsta religiösa ledaren, lämnade honom och anslöt sig
till shahens sida. Landets ekonomi var nära kollaps och den finansiella
situationen blev allt svårare. Det råder en viss konsensus om att det som hände
i augusti 1953 är ett avgörande ögonblick, inte bara i Irans historia utan även
i relationerna mellan USA och Iran i framtiden. Det blåste upp en stark
anti-väst-retorik bland intellektuella och prästerskapet. Mossadeghs anhängare
kallar det fortfarande för en amerikansk kupp och shahen för en amerikansk
marionett regim.
Socialt kontrakt
Under shahens regeringstid fortsatte han sin fars arbete. Med hjälp av
oljeinkomsterna växte en urban och sekulär medelklass fram. Utbildning blev
obligatorisk för alla barn. Kvinnor fick många rättigheter. Landets industri
växte snabbt. Den iranska armén hade de bästa vapen som fanns tillgängliga på
marknaden.
Samtidigt varnade många forskare honom för konsekvenserna av
den snabba moderniseringen och sekulariseringen av landet. Shahen var ovillig
att lyssna på varningar och ville fortsätta på den inslagna vägen.
Urbaniseringen växte lavinartat; Teheran tog emot den största tillströmningen
av landsbygdsmigranter, med en befolkningstillväxt från 1,5 miljoner 1953 till
mer än 5,5 miljoner 1979. De flesta av dem deltog inte aktivt i det moderna
samhället och utgjorde basen för den islamiska revolutionen.
De flesta i den nya generationen, som utbildades tack vare
shahens politik, krävde snabba politiska förändringar – något som inte stöddes
av traditionella delar av samhället. Kvinnors rättigheter ökade dock avsevärt.
Antikonstitutionella idéer
När shahen började reformera jordägarsamhället blev de konservativa rasande.
Flera av de stora prästerna och jordägarna motsatte sig detta. I början kunde
polisen kontrollera det, men då Khomeini började med sin aggressiva retorik
samlades alla runt honom. Han var emot kvinnors rösträtt och utbildning,
religiös jämlikhet och framför allt samarbetet med USA.
Han hade idén om ”Velayate Faqieh” eller ”den högste
religiösa ledaren”. I den han hur en teokrati stat ska bildas under ”Velayate
Faqieh” för att leda befolkningen till den sanna vägen. Man menade att ”Den
islamiska staten är regeringen av den gudomliga lagen, och dess lagar kan
varken bytas eller ändras, inte heller ifrågasättas." Det är Augustinus
(354–430) idé som i sin bok Guds stad (civitas Dei) förklarar ”Guds stad
existerar till dess som ett osynligt samfund som successivt utvidgas och vars
medborgare motiveras av kärleken till Gud. Motsatsen är den världsliga staden (civitas
terrena) bestående av de som drivs av egenkärlek.”
Han motiverade sin aggressiva retorik med uppkomsten av
staten Israel och beskyllde västländer för den. Han var också emot att
bahá'í-troende deltog i samhället. Ayatolla Khomeini arresterades och sändes i
exil till Irak.
Islam genom marxism
När 1970-talet inleddes med enorma oljepengar och snabb urbanisering, fångade
Ali Shariati – en ung man som utbildat sig till sociolog i Frankrike –
studenternas uppmärksamhet, då det traditionella prästerskapet inte kunde hitta
ett gemensamt språk med dem. Han påverkades starkt av antikolonialismen och
1968-rörelsen i Frankrike, och hans förebild var den svarte författaren och
psykiatern Frantz Fanon. Fanon menade att rasism och avhumanisering, ständigt
riktad mot svarta människor, orsakade känslor av underlägsenhet. Denna
avhumanisering hindrade svarta människor från att fullt ut assimilera sig i det
vita samhället och nå en fullvärdig personlighet.
Ali Shariati använde hans idéer för att förklara den nya
moderna världen genom shiitisk islamisk historia för vilsekomna ungdomar som
hade svårt med det moderna samhället. Han ville rädda shiismen från dess
ignorans.
Han beskrev shiitron som två skilda världar. Den ”svarta
shiismen”, som ständigt grät över imam Husseins martyrdöd i Karbala, hade
stängt sina ögon mot omvärlden. Shariati sade att safaviderna – den persiska
dynasti som styrde Iran från 1501 till mitten av 1700-talet – grundade den för
att få folket att ignorera sin tro och omvandla den till enbart religiösa
ceremonier.
Den andra var ”röd shiism”, som till skillnad från den
svarta ville delta i världen och förbättra den. Den ville skapa rättvisa och
befria folket som levde under kolonialism och korrupta politiker. I den röda
shiismen var martyrskapet det yttersta målet, och Che Guevara sågs som en
återfödelse av imam Husseins gärningar. Den föreställningen kom från Mircea
Eliade, en framstående rumänsk religionshistoriker. Han menade att syftet med
varje religiös ceremoni är att deltagaren förenas med det gudomliga. Ali
Shariati uppmanade sina åhörare att följa det exemplet, acceptera martyrskapet
och förneka förtrycket. Han kallades ”den islamiska revolutionens lärare” och
ayatolla Khomeini dess ledare.
Antirevolution 1978
Irans ekonomi var stabil, men under 1975 minskade takten. Shahen avsatte
premiärminister Hoveyda och ersatte honom med Jamshid Amouzegar. Den nye
premiärministern var ekonom och teknokrat som började ändra den finansiella och
ekonomiska riktningen för att sätta fart på ekonomin. Shahen var cancersjuk och
ingen, inte ens han själv, visste om det. Samtidigt lyssnade shahen, med
oljeinkomsterna strömmande till landet, inte på sina rådgivare och varje kritik
mot situationen bemöttes med hårdhandskar.
I samma veva dog ayatolla Khomeinis äldre son i en
hjärtattack i Irak. Samtidigt ändrades den politiska atmosfären i USA. Jimmy
Carter blev president; han hade ingen utrikespolitisk erfarenhet, vilket
innebar att shahen förlorade sin bäste vän i Vita huset. Carter krävde att Iran
skulle förbättra sitt politiska klimat och respektera de mänskliga
rättigheterna.
De krafter som ville ha reformer, och som delvis var
republikaner eller fortfarande trogna konstitutionella idéer, samlades och
krävde förändring. De ville att shahen skulle påbörja en öppning i det
begränsade politiska livet.
Enligt shiitisk tradition samlades folk i moskéer, framför
allt i städerna Qom och Tabriz, för att hedra ayatolla Khomeinis sons fyrtionde
dag efter dödsfallet. Under dessa ceremonier krävde deltagarna reformer.
Ayatolla Khomeini blev ledare för de som var emot shahens modernism och
sekularism. Han och de flesta på gatorna krävde att ”islam och sharia” skulle
bli grunden för lagstiftningen och ett ”islamiskt styre” enligt traditionen.
Detta var samma krav som de konservativa hade haft under den konstitutionella
revolutionen 1905–1911.
Islamiskt styre i Iran
Ayatolla Khomeini valde i början Mehdi Bazargan (1907–1995) till sin
premiärminister. Han var religiös men samtidigt modern och socialdemokrat. Men
maktkampen mellan hans och ministrarnas moderna tänkande och ayatolla Khomeinis
och det radikala prästerskapets önskningar slutade med hans avgång.
Ayatolla Khomeini gav sitt stöd till de religiösa studenter
som ockuperade den amerikanska ambassaden och tog medarbetarna som gisslan. Det
startade prästernas maktövertagande i landet. Han ville införa stränga
islamiska lagar, men de flesta i städerna var emot det. Samtidigt inleddes en
tid då man ville exportera den islamiska revolutionen till andra länder,
framför allt där det fanns shiiter. Detta ledde till ett åtta år långt krig
mellan Iran och Irak. Båda ländernas ekonomier förstördes och nära en miljon
människor dödades eller sårades. Samtidigt blev Iran ett centrum för grupper
med en ”antiimperialistisk” och ”antiisraelisk” agenda.
Islamisk ekonomi
När revolutionen 1978 påbörjades ville ayatolla Khomeini införa en islamisk
ekonomi i landet. Men frågan är fortfarande aktuell: ”Vad är en islamisk
ekonomiordning?”
När islam uppkom krigade Muhammed och hans anhängare för att
besegra andra. Under hans tid levde hans följare i en svår ekonomisk situation.
De lyckades, och islam blev en faktor mellan två imperier: det persiska under
zoroastrismen och Bysans under kristet styre. Islam besegrade dem och blev
själv ett imperium. Man gjorde som alla andra imperier gjort tidigare och
senare: tog skatt av jordägare och handelsmän samt förde ständiga krig mot
grannar för att utöka skattebasen.
När industrialismen påbörjades och den moderna världen växte
fram hade de islamiska tänkarna svårt att visa upp en motsvarande plan. Modern
ekonomi baseras inte på jordägande utan på tillverkningsindustri och
finanssektorns roll i utvecklingen.
Khomeini hade ingen plan för att ta hand om ekonomin,
eftersom islam inte hade det. Islam är en religion som kallar sina anhängare
att tro på en Gud och leva i sanning enligt islamiska texter. Vi har inte
erfarit en islamiskt baserad ekonomi; många länder påstår att de styrs efter
islamiska lagar, men vilka dessa lagar är skiljer sig från plats till plats.
Ett annat problem som har existerat inom islamiska länder,
speciellt i Mellanöstern, är att äganderätten existerar på få platser. De som
brukar jorden har ofta inte dokumentation eller äganderätt. Marken anses vara
kalifens eller kungens egendom. Detta har en historisk orsak; Mellanöstern
förändrades när araberna tog över regionen på 700-talet. De var ett klanfolk
där allting stod under klanledaren som delade ut resurser till medlemmarna. I
den moderna världen är privat egendom grunden för framsteg och välstånd.
Ett annat problem är rättssystemet inom islam; enligt vissa
tolkningar kan en man som dödar en annan gå fri om han betalar ”blodspris” till
personens familj. Det gör att de med finansiella möjligheter kan betala sig
fria medan de utan medel straffas, ibland genom offentlig piskning eller
amputation. Dessa straff förekommer i Iran. Under de 47 åren efter revolutionen
har nära 40 personer förlorat sin hand som straff. Detta har inte minskat
kriminaliteten i landet.
Revolution mot antirevolution
När resultatet i presidentvalet 2009 meddelades marscherade miljontals iranier
på gatorna i den ”gröna rörelsen” och krävde omräkning. Mir-Hossein Mousavi,
som var premiärminister under 1980-talet, blev ledare för rörelsen. Det var
delvis en fredlig demonstration, men polisen bemötte dem med hårdhandskar. Nära
hundra demonstranter dödades och rörelsens ledare, som är kusin till Ali
Khamenei, sitter i husarrest än idag. Den rörelsen delade makten i två delar:
de konservativa och reformisterna.
Nästa stora rörelse var de ekonomiska protesterna 2017–2018.
Då ropades den tidigare kungens namn av demonstranter som krävde hans
återkomst.
Den mest betydelsefulla protesten skedde år 2022 efter Mahsa
Jina Aminis död. Hon var en ung kvinna som enligt den iranska sedlighetspolisen
inte bar sin hijab korrekt och misshandlades till döds. Det var första gången
en protest för kvinnors rättigheter, med ett massivt deltagande av kvinnor,
startade i Mellanöstern. Det ändrade iraniernas sociala kontrakt. I flera
storstäder accepterade männen kvinnornas rättigheter och deltog i
demonstrationerna. Mellan 500–600 demonstranter dödades och flera tusen arresterades.
Det islamiska styret har i tysthet accepterat att kraven på obligatorisk slöja
underlättas, och många kvinnor deltar i det sociala livet utan slöja.
De sista protesterna påbörjades i Teheran av handelsmän i
december 2025 mot inflation och en kraftig valutakollaps. Snart spred sig
demonstrationerna till alla delar av landet. När Reza Pahlavi, ex-kungens son,
uppmanade folk att gå ut på gatorna den 8 och 9 januari 2026, deltog enligt
vittnesmål miljontals människor. Under dessa två dagar dödades ett flertal
civila. Enligt vissa rapporter förlorade mellan 6 000 och 12 000 människor
livet. Det var den största massakern i landets moderna historia.
Iranierna har under det senaste seklet upplevt revolutioner
och krig. De flesta vill ha en sekulär stat. En del argumenterar för att tro är
en personlig upplevelse mellan en individ och dennes Gud. De menar vidare att
den utbredda korruptionen och fattigdomen i islamiska länder inte beror på
islams tro eller lära, utan på de som styr landet, och anser att det är bättre
att inte kalla det en islamisk stat.
Irans ekonomi vilar inte på stabil grund;
industrialiseringen har avtagit och idag motsvarar industriproduktionen 22 % av
landets BNP. Den genomsnittliga månadsinkomsten för en arbetare, som var 260
dollar år 1975, är idag 65 dollar. Iranier idag kallar på sonen till den
tidigare kungen för att leda dem mot ett sekulärt och fritt samhälle och för
att få leva som alla andra i världen.
Source:
https://www.britannica.com/biography/Naser-al-Din-Shah
The Oxford
handbook of Iranian history, Chapter 13-15
King of
King by Scott Andersson 2025
The life
and time of the Shah By Gholam reza Afkhami
Iran: Time
for a New Approach Report of an Independent Task Force
Sponsored
by the Council on Foreign Relations. År 2004
A History of modern Iran, By Ervand Abrahamian år 2018
https://www.britannica.com/biography/Saint-Augustine
هیچ نظری موجود نیست:
ارسال یک نظر